På många förskolor firas Lucia numera som vanligt, men bakom stängda dörrar, utan föräldrar närvarande. Motiveringen är ofta att barn kan bli rädda, känna press eller blir ledsna om en förälder inte kommer. Resonemanget presenteras som barncentrerat och psykologiskt grundat. Vid närmare analys vilar det dock på en missuppfattning om barns utveckling och i flera avseenden på vuxna sin egen rädsla snarare än barns behov.
Barns emotionella utveckling sker inte genom frånvaro av obehag, utan genom stöttad och gradvis exponering för det som väcker osäkerhet. Detta är välbelagt inom utvecklingspsykologi och utgör också kärnan i KBT. Rädsla minskar inte genom undvikande, utan genom erfarenhet av att situationen är hanterbar i en trygg och förutsägbar kontext. Ett Luciaframträdande inför föräldrar är just en sådan situation: Kollektiv, lågintensiv och möjlig att anpassa i detalj. Inget barn står ensamt i fokus och deltagande kan ske på många nivåer.
Att utesluta föräldrar som publik är därför inte ett neutralt skydd, utan ett aktivt pedagogiskt val som riskerar att signalera, att barns känslor bör undvikas, snarare än mötas. Psykologiskt vet vi att detta snarare vidmakthåller än minskar rädsla. Barn lär sig då att obehag är något farligt som vuxna måste ta bort, i stället för något som kan hanteras tillsammans.
Argumentet att barn kan bli ledsna om en förälder inte kommer lyfts ofta fram. Emellertid är detta i första hand inte ett barnpsykologiskt problem, utan ett relations- och samhällsproblem. Lösningen kan inte vara att beröva alla barn en gemensam upplevelse för att vissa vuxna visst brister i närvaro. Barn behöver inte färre sammanhang där föräldrar är betydelsefulla, utan fler vuxna som tar ansvar och fler trygga vuxna runt barnet när livet inte blir som tänkt.
Motståndet mot Luciaframträdanden inför föräldrar rymmer dessutom ett välkänt psykologiskt fenomen: Projektion. Vuxna som själva bär på prestationsångest, skam eller negativa erfarenheter av att stå inför publik, riskerar att tolka barnets signaler genom sitt eget filter. När dessa vuxnas erfarenheter omvandlas till pedagogiska beslut, presenteras de ofta som omsorg, men leder i praktiken till överbeskydd.
Till detta kommer en aspekt som sällan nämns, men som inte är desto mindre viktig: Exkludering. När föräldrar inte tillåts delta, stängs också många nya svenskar och invandrade familjer ut ifrån levande svenska traditioner. För barn och föräldrar som ännu inte vuxit upp med Lucia, är dessa gemensamma högtider viktigare arenor för tillhörighet och kulturell förståelse. Att fira Lucia bakom stängda dörrar signalerar att traditionen är intern och oåtkomlig, snarare än något som delas.
Självklart ska deltagande i Luciaframträdanden vara frivilligt, flexibelt och fritt från prestationskrav. Barn ska kunna stå längst bak, sjunga tyst, hålla en hand eller kliva av. Men att fira Lucia bakom stängda dörrar är inte anpassning. Det är undvikande, exkluderande och psykologiskt kontraproduktivt.
Barns psykiska hälsa stärks inte av att världen krymper. Den stärks av att världen är begriplig, delad och att vuxna håller i.
/Lena Catry, överläkare, specialist i barn- och ungdomsmedicin, medicine doktor, verksam i Stockholm
